”Jag föddes i djupaste okunnighet, och min andliga mästare öppnade mina ögon med kunskapens fackla. Jag betygar min respektfulla vördnad till honom.”

Ordet ajnana betyder ”okunnighet” eller ”mörker”. Om alla ljuskällor i detta rum skulle släckas, så skulle vi inte kunna veta var vi och de andra sitter. Det skulle uppstå en förvirring. På samma sätt befinner vi oss alla i mörker i denna materiella värld, som är en värld av tamas. Tamas eller timira betyder mörker. Denna materiella värld är mörk och därför behövs solljus och månsken för att lysa upp mörkret. Men det finns en annan värld, en andlig värld, bortom detta mörker. Den världen beskrivs av Shri Krishna i Bhagavad-gita [15.6]:

Na tad bhasayate suryo
Na sasanko na pavakaha
Yad gatva na nivartante
Tad dhama paramam mama

”Denna Min boning är varken upplyst av solen eller månen, inte heller av elektricitet. Den som kommer dit återvänder aldrig till denna materiella värld.”

Den andliga mästarens uppgift är att ta sina lärjungar från mörker till upplysning. För tillfället så lider alla på grund av okunnighet. En brottsling kan säga att han inte kände till lagen men han kommer inte att bli förlåten om han har begått ett brott. Okunnighet är ingen ursäkt. På samma sätt så kan ett barn som inte vet att elden bränns, röra vid elden. Elden kommer inte att tänka att detta är ett barn och att det inte vet att elden bränns. Nej, det finns inga ursäkter. Och precis som det finns statslagar, så finns det även naturlagar, och dessa lagar kommer att verka även om vi är okunniga om dem. Om vi gör något fel av okunnighet så måste vi lida. Detta är lagen. Det kvittar om det är en stats lag eller om det är en natur lag, vi riskerar att lida om vi bryter mot den.

Guruns uppgift är att se till att inga människor lider i denna materiella värld. Ingen kan påstå att han inte lider. Det är inte möjligt. I denna materiella värld finns det tre slags lidanden: 1) adyatmika, 2) adhibhautika och 3) adhidaivika. Det finns lidanden som kommer från 1) kroppen och sinnet, från 2) andra levande varelser och från 3) naturkrafterna. Så, det finns tre slags lidanden i denna värld och alla lider från ett, två eller tre av dem. Ingen kan säga att han är fullständigt fri från lidanden.

Vi kan fråga oss varför den levande varelsen lider och svaret är: på grund av okunnighet. Han tänker inte att han begår misstag och att han faktiskt lever ett syndfullt liv och att det är just därför som han lider. Därför är det guruns första uppgift att rädda sin lärjunge från okunnighet. Vi skickar våra barn till skolan för att rädda dem från lidanden. För att om våra barn inte får en utbildning, är vi rädda att de kommer att lida i framtiden. Gurun ser att lidandet kommer från okunnighet, som jämförs med mörker. Hur kan en person som befinner sig i mörker bli räddad? Med hjälp av ljus. Den andlige mästaren tar därför kunskapens fackla och presenterar den för den levande varelsen som befinner sig i mörkret. Den kunskapen befriar honom från lidandet orsakat av mörker och okunnighet.

Man kan vidare fråga sig om Gurun är absolut nödvändig. De Vediska skrifterna informerar oss om att han är det:

Tad-vijnanartham sa gurum evabhigacchet
Samit-panih srotriyam brahma-nistham

(Mundaka Upanishad 1.2.12)

Veda skrifterna uppmanar oss om att hitta en Guru eller egentligen Gurun. Gurun är en därför att han kommer genom lärjungsuccessionen. Det som Vyasadeva och Krishna lärde ut för femtusen år sedan lärs ut än idag. Även om hundratals och tusentals acaryas (andliga mästare) har kommit och gått så är budskapet det samma. Den äkta andliga mästaren kan inte vara två eftersom gurun inte pratar olikt från sina föregångare. En del andliga lärare säger: ”Enligt min mening ska vi göra så här,” men då är det inte en guru. Den äkta gurun har bara en åsikt, och det är en åsikt uttryckt av Krishna, Vyasadeva, Narada, Arjuna, Shri Chaitanya Mahaprabhu och de sex Goswamierna. 

För femtusen år sedan så talade Krishna Bhagavad-gita och Vyasadeva antecknade den. Shrila Vyasadeva påstod inte att detta var hans personliga åsikt. Han skrev snarare: Shri Bhagavan uvacha, det vill säga, Gudomens Högsta Personlighet sade. Faktum är att vadhelst Vyasadeva skrev så var det vad Gudomens Högsta Personlighet ursprungligen hade sagt. Shrila Vyasadeva gav inte sin egen åsikt.

Följaktligen är Shrila Vyasadeva en guru. Han misstolkar inte Krishnas ord, utan han vidarebefordrar dem exakt som dem talades. Om vi sänder ett telegram så behöver budbäraren inte korrigera det, korrekturläsa det eller lägga till något till det. Han behöver bara presentera det. Och DET är guruns uppgift. Gurun kan vara olika personer men budskapet är det samma; därför sägs det att gurun är en. 

I lärjungesuccessionen finner vi endast repetitioner av samma ämne. I Bhagavad-gita säger [9.34] Shri Krishna:

Man-mana bhava mad-bhakto
Mad-yaji mam namaskuru
Mam evaisyasi yuktvaivam
Atmanam mat-parayanaha

”Engagera ständigt ditt sinne i tankar på Mig, bli Min hängivne, Ge Mig dina vördnadsbetygelser och dyrka Mig. Genom att du fullständigt är absorberad i tankar på Mig kommer du med säkerhet att nå Mig.”

Dessa instruktioner har reciterats av alla acaryas som Ramanujacarya, Madhvacarya och Chaitanya Mahaprabhu. De sex Goswamierna har också vidarebefordrat samma budskap och vi bara följer i deras fotspår. Det finns inga skillnader. Vi tolkar inte Krishnas ord genom att säga att Kurukshetras slagfält är den mänskliga kroppen enligt vår åsikt. Ute i världen finns det många skojare till ”gurus” som ger sin egen åsikt, men vi kan utmana vilken skojare som helst. En lymmel till ”guru” kan säga att han är Gud, eller att vi alla är det. Han kan ju säga det, men om vi slår upp i ordlistan och letar upp definitionen på Gud, så kommer ordlistor i allmänhet tala om för oss att Gud betyder Den Högsta Varelsen. Då kan vi fråga en sådan ”guru” om han är Den Högsta Varelsen. Om han ej förstår detta, så ska vi förklara för honom vad Den Högste betyder. Vilken ordlista som helst kommer att informera oss om att Den Högste betyder Den Högsta Auktoriteten. Därpå kan vi fråga om han är den Högsta Auktoriteten. 

Även om en sådan skojare till ”guru” påstår sig vara Gud så kan han inte svara på en sådan fråga. Gud är Den Suveräna Varelsen och den högsta auktoriteten. Ingen är Honom jämlik eller större än Honom. Trots det så finns det så många ”guru-gudar” som påstår sig vara Den Suveräne. Sådana skojare kan inte hjälpa oss att komma ut ur den materiella existensens mörker. De kan inte upplysa vårt mörker med den andliga kunskapens fackla.

Den äkta andliga mästaren kommer bara att presentera vad den Högste Gurun, Gud säger i den bona fide skriften. En guru kan inte ändra på budskapet i lärjungesuccessionen. 

Vi måste förstå att vi inte kan finna den Absoluta Sanningen genom att bedriva forskning. Chaitanya Mahaprabhu Själv sade: ”Min andliga mästare anser mig vara en stor dumbom.” Han som förblir en stor dumbom inför sin guru är själv en guru. Om man däremot tycker att man är så avancerad att man kan tala bättre än sin guru så är man bara en skojare. I Bhagavad-gita säger Krishna:

Evam parampara-praptam
Imam rajarsayo viduh
Sa kaleneha mahata
Yogo nastah parantapa

”Denna suveräna vetenskap blev sålunda mottagen genom kedjan av lärjungesuccessionen, och de heliga konungarna förstod den på så sätt. Men med tiden bröts lärjungesuccessionen, och därför verkar vetenskapen som den är, vara försvunnen.”

Att åta sig en guru är inte bara en mode sak. En som på allvar vill förstå det andliga livet behöver en guru. Att hitta en guru är en fråga om nödvändighet, eftersom man måste vara mycket allvarlig för att förstå andligt liv, Gud, tillbörliga handlingar och ens förhållande till Gud. När vi med mycket allvar vill förstå dessa ämnen så behöver vi en guru. Vi ska inte söka upp en guru bara för att det är på modet. Ett överlämnande måste finnas med, eftersom vi inte kan lära oss något utan att överlämna oss till den andliga mästaren. Om vi går till en guru bara för att utmana honom, kommer vi inte att lära oss något. Vi måste acceptera den andliga mästaren på samma sätt som Arjuna accepterade Självaste Shri Krishna:

Karpanya-dosopahata-svabhavaha
Prcchami tvam dharma-sammudha-cetah
Yac chreyah syan niscitam bruhi tan me
Sisyas te ‘ham sadhi mam tvam prapannam

”Nu är jag förvirrad om vad som är min plikt och jag har tappat fattningen på grund av svaghet. I detta tillstånd ber jag Dig att klart och tydligt tala om för mig, vad som är bäst för mig. Nu är jag Din lärjunge och en själ överlämnad till Dig. Var vänlig  och undervisa mig.” [Bhagavad-gita 2.7]

Genom denna metod accepterar man en guru. Gurun är Krishnas representant; de tidigare acaryas representant. Krishna säger att alla acaryas är Hans representanter, och därför ska man ge samma respekt till gurun som man skulle ha gett till Gud. Visvanatha Cakravarthi Thakura säger i sina böner till den andliga mästaren: yasya prasadad bhagavat-prasadah: ”Genom den andliga mästarens nåd, mottar man Krishnas nåd.” Så om vi överlämnar oss till den bona fide gurun, överlämnar vi oss till Gud. Gud accepterar vårt överlämnande till gurun.

I Bhagavad-gita [18.66] instruerar Krishna:

Sarva-dharman parityajya
mam ekam saranam vraja
aham tvam sarva-papebhyo
moksayisyami ma sucah

”Överge alla olika sorters religioner och överlämna dig endast till Mig. Jag kommer att befria dig från alla sydfulla återverkningar. Frukta ej.” Någon kan komma med argumentet: ”Var finns Krishna? Låt mig överlämna mig till Honom”. Men så går det inte till. Metoden är att vi först överlämnar oss till Krishnas representant och DÅ överlämnar vi oss till Krishna. Det är sagt: saksad-dharitvena smasta-sastraih: gurun är lika bra som Gud. När vi ger respekt till gurun, ger vi respekt till Gud. 

I och med att vi försöker bli medvetna om Gud, så krävs det att vi lär oss hur man respekterar Gud, genom Guds representant. I alla skrifter beskrivs gurun som lika bra som Gud, men gurun säger aldrig att han är Gud. Lärjungens plikt är att respektera gurun på samma sätt som han respekterar Gud, men gurun tänker aldrig att han har blivit Gud, bara för att lärjungen visar honom samma respekt gentemot honom som till Gud. Så fort han tänker på det viset blir han en hund [dog] istället för Gud [God]. Därför säger Visvanatha Cakravarthi: kintu prabhor yah priya eva tasya. Att eftersom han är den mest förtroliga tjänaren till Gud, så får han motta samma respekt som Gud. Gud förblir alltid Gud och gurun förblir alltid guru, och gurun dyrkar Gud (sevaka-bhagavan). Därför tituleras gurun som Prabhupada. Ordet Prabhu betyder ”Herre” och pada betyder ”position”. Alltså betyder prabhupada: ”han som har intagit Guds position”. Detta är innebörden av saksad-dharitvena samasta-sastraih.

En andlig mästare är nödvändig, bara när vi är mycket allvarliga i vår önskan att förstå vetenskapen om Gud. Vi ska inte försöka ha en guru bara som en modesak. En person som har accepterat en guru pratar på ett intelligent sätt. Han talar aldrig nonsens. Det är tecken på att han har accepterat en äkta andlig mästare. Vi ska visst betyga all respekt till den andliga mästaren, men vi ska även komma ihåg att utföra hans uppdrag. I Bhagavad-gita [4.34] talar Shri Krishna om för oss hur man söker upp och närmar sig den andliga mästaren.

Tad viddhi pranipatena
Pariprasnena sevaya
Upadeksyanti te jnanam
Jnaninas tattva-darsinah

”Försök lära dig sanningen genom att närma dig en andlig mästare. Fråga honom ödmjukt och tjäna honom. Den självförverkligade själen kan överföra kunskap till dig därför att han har sett sanningen.” Den första metoden är att överlämna sig. Vi måste finna en upphöjd person och frivilligt överlämna oss till honom. Skrifterna uppmanar att vi noggrant studerar den andliga mästaren och undersöker om vi kan överlämna oss till honom, innan vi överlämnar oss. Vi bör inte acceptera en guru för plötsligt eller på grund av fanatism. Det är mycket farligt. Gurun ska också studera personen som vill bli en lärjunge och se om han passar till det. Det är på detta sätt som ett förhållande etableras mellan en guru och hans lärjunge. Allt är redan ordnat men vi måste ta denna metod på allvar. Efter det kan vi tränas i att bli äkta lärjungar. Först måste vi finna en äkta guru, etablera vårt förhållande till honom, och handla därefter. Därefter kommer vårt liv att bli framgångsrikt eftersom gurun kan upplysa en allvarlig lärjunge som befinner sig i mörker.

Alla är i början skojare och dumbommar. Om vi skulle vara födda med kunskap så skulle vi inte behöva gå till skolan. Om vi inte odlar kunskap, är vi inte bättre än djur. Ett djur kan påstå att böcker inte behövs och att han har blivit en guru. Men hur kan en person erhålla kunskap utan att studera auktoriserade böcker om vetenskap och filosofi?  Skojare till gurus försöker undvika dessa saker. Vi måste förstå att vi alla är födda skojare och dumbommar och att vi behöver bli upplysta. Vi måste motta kunskap för att göra vårt liv perfekt. Om vi inte fulländar våra liv, är vi besegrade. Hur då besegrade? Jo, besegrade av kampen för tillvaron. Vi försöker uppnå ett bättre liv, uppnå en högre position och för att få detta kämpar vi mycket hårt. Men vi vet egentligen inte vad en högre position egentligen är.

Vilken ställning vi än har i denna materiella värld, måste den ges upp. Vi kan befinna oss i en bra eller dålig ställning. I vilket fall som helst kan vi inte förbli här. Vi kan tjäna miljontals dollar och sålunda tro att vi befinner oss i en bra position. Men vår ställning kan förintas av lite dysenteri eller kolera. Om banken misslyckas är vår position förintad. Egentligen så finns det ingen bra position i denna materiella värld. Det är en fars. De som försöker uppnå en bättre ställning i den materiella världen blir till slut besegrade, eftersom det inte finns någon ställning som är bättre. Bhagavad-gita talar om vad den bättre positionen är:

Mam ca yo ’vyabhicarena
Bhakti-yogena sevate
Sa gunan samatityaitan
Brahma-bhuyaya kalpate

“Den som engagerar sig i andliga handlingar som består av ren hängiven tjänst, transcenderar omedelbart den materiella naturens kvaliteter och upphöjs till den andliga plattformen.”

Finns det någon vetenskap som ger oss kunskapen om hur vi kan bli odödliga? Jo, vi kan bli odödliga, men inte i en materiell mening. Vi kan inte få denna kunskap genom de så kallade universiteten. Emellertid finns det kunskap i Veda skrifterna genom vilken vi kan bli odödliga. Den odödligheten är den bättre positionen. Ingen mer födelse, död, ålderdom eller sjukdom. Sålunda påtar sig den andliga mästaren ett mycket stort ansvar. Han måste vägleda sin lärjunge och göra det möjligt för honom att bli en passande kandidat för den perfekta positionen – odödlighet. Gurun måste vara kapabel att vägleda sin lärjunge tillbaka hem, tillbaka till Gudomen.