Vem är jag?

 


De flesta människor ställer sig denna fråga någon gång i sitt liv. I en människas undermedvetna lägger hon en stor vikt på vad hon tror hon är. Med utgångspunkt från det formar hon hela sitt liv, sin trygghet, sina planer sina mål, sina relationer till andra människor. Att missta sig på sin identitet och upptäcka det i ett sent stadium i sitt liv kan utlösa en kris i en persons liv. Så om vi är intresserade av att leva i sanningens ljus om oss själva och för att undgå självbedrägeri måste vi börja med att ta reda på vår verkliga identitet. Sedan när grunden är funnen kan vi bygga en trygg tillvaro och sätta upp mål och planer som kommer att göra oss till lyckliga varelser. Hur kan vi veta vad vi vill och vad som gör oss lyckliga om vi inte vet vem vi är?

Det finns olika metoder för att ta reda på denna fråga. I Bhagavad-gita beskrivs flera metoder av Herren Krishna. (Krishna är ett namn på Gud-Bhagavan. Gita betyder sång. Denna heliga skrift har lästs av miljontals människor som sökt efter sanningen under 5000 år.) Det finns en metod som heter Dhyana-Yoga eller meditationsprocessen där man ställer sig frågor som Vad är jag? Är jag ett huvud, en fot, ett finger? Om jag inte är delen , hur kan jag vara helheten? Är jag materia? Är jag andesjäl? Och så vidare. Denna metod är mödosam och rekommenderas inte för denna tidsålder. I stället rekommenderas Bhakti-Yoga metoden, i Bhagavad-gita som den mest fulländade metoden. Bhakti-Yoga innebär att med kärlek och hängivenhet tjäna Gud. 

Om vi analyserar sockrets essens eller Dharma så finner vi att det är sötman. Om sockret inte är sött, är det inte socker helt enkelt, även om det skulle se ut som socker, men det har då förlorat sin funktion. På samma sätt är det med alla saker, som har sin speciella identitet. Och så är det med oss, de levande varelserna. Vad är vår speciella essens? Vad kan inte bli fråntaget oss under några som helst omständigheter? Jo, det är att tjäna. Vi tjänar vår familj, vår chef, vår nation, våra sinnen, våra idéer, våra begär, våra husdjur med mera. Frågan är om vår tjänst gör oss lycklig? Lite grann kanske. Ibland. Varför fylls inte våra hjärtan med lycksalighet jämt och ständigt? Vi kanske tjänar fel Herre. Vi söker efter lycka på fel håll, där det inte finns den dos av lycka som tillfredsställer oss. Därför måste vi veta vem vi är för att veta vad som gör oss lyckliga. I Bhagavad-gita berättar Krishna vem vi är i det andra kapitlet, vers 13,17,20,22-25,30. Låt oss se vad Han säger:

Vers 13 ”Såsom den i kroppen fängslade andesjälen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp vid döden. Den besinningsfulle förvillas ej av en sådan förändring.”

Vers 17 ”Vet att den som genomströmmar hela kroppen är oförstörbar. Ingen kan förstöra den oförgängliga andesjälen”

Vers 20 ”För andesjälen förekommer aldrig vare sig födsel eller död. Han har aldrig blivit till, blir ej till och kommer inte att bli till. Han är ofödd, evig, beständig och ursprunglig. Han dör ej när kroppen dödas.”

Vers 22 ”Liksom en människa sätter på sig nya klädnader och överger de gamla, så antar själen nya materiella kroppar och överger de gamla och odugliga.”

Vers 23 ”Andesjälen kan aldrig skäras i bitar av något vapen; ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller tokas av vinden.”

Vers 24 Denna individuella andesjäl är okrossbar och olöslig och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme.”

Vers 25 ”Det sägs att andesjälen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen.”

Vers 30 ”O Bharatas ättling! Den som dväljs i kroppen kan aldrig dräpas. Därför bör du inte sörja någon varelse.”

Som vi kan se berättar Krishna själv att vår verkliga identitet inte är materia, kroppen, utan en evig andesjäl som existerat i all evighet. Själen är alltid aktiv och bör därför engageras i andliga aktiviteter för att vara i harmoni med sin existens. Att tjäna materia eller materiella syften är aktiviteter som förvillar själen att tro att han är en materiell kropp. Resultaten blir temporära och frukterna är både söta och sura. Om vi däremot tjänar Gud och Hans syften förändras helt plötsligt vår tillvaro eftersom vi träder in i den andliga energin. Vi ställer in oss på den andliga frekvensen som överensstämmer med vår innersta natur och därför kommer omedelbart en känsla av lugn och tillfredsställelse. Senare när själen blir fullständigt renad från materiell besmittelse, med hjälp av Bhakti-Yoga metoden; så kommer symptom på andlig lycksalighet att bli framträdande. Denna själ är mogen att befrias från det materiella fängelset, som den materiella kroppen faktiskt är, och befordras till den andliga sfären, Guds rike. Där är själens verkliga boning och där återupptar själen sin verkliga och unika identitet i förhållande till Krishna.

Det är endast som människa man kan lösa livets problem av återupprepad födelse, ålderdom, sjukdom och död. Och därför uppmanar Veda skrifterna oss att vi ska vakna upp och ta detta tillfälle i akt. Och även om vi inte lyckas i detta liv lovar Krishna oss i Bhagavad-gita (2.40): ”I denna strävan avtar inget och inget går förlorat. Även små framsteg på denna väg kan skydda mot den värsta fruktan.” När vi dör förlorar vi allt vi strävat så hårt för under hela vårt liv. Men all andlig strävan bevaras och följer med oss till nästa liv och vi kan fortsätta där vi slutade. När det gäller den värsta fruktan så är det att degraderas och vara tvungen att födas som djur. En djurkropp är inget lämpligt instrument för att försöka lösa livets problem. 

Så, även om man inte kan ge hela sitt liv till andliga aktiviteter kan man göra ganska mycket ändå. Människor idag är så angelägna att prova på en massa saker så varför inte fördjupa sig i andligt liv ett tag? Inget går förlorat och det skyddar en från den värsta fruktan. Det låter som den bästa investeringen man kan göra i sitt liv!